Fem nyckelkapitel ur berättelsen om Felix Grönfeldt och udden vid Möckeln.
Felix Ferdinand föddes en frostig januarinatt i Viborg år 1828. Hans far, skräddaren Anders Orädd, arbetade tålmodigt vid sitt lilla fönsterljus medan modern Karolina höll ordning i det trånga hushållet. Redan som ung bar Felix på en ovanlig blandning av nyfikenhet och oräddhet. När han for till Stockholm för att läsa veterinärmedicin, efter sin examen från Helsingfors universitet. ville han förena vetenskap med ansvar för både djur och människor.
Men de politiska vindarna från öst förändrade allt. Under studietiden hjälpte han två för stämplingar eftersökta ryska militärer att fly. Med utlånade pass och en hemlig landstigning i skärgården riskerade han sin framtid. När saken uppdagades lämnade han huvudstaden i hast. För att skydda sin identitet antog han namnet Grönfeldt – en hyllning till de gröna fält som han såg under sina första promenader efter sjön Möckeln.
I Karlskoga fann han sin nystart. Han red mellan gårdar i regn och solsken, hjälpte till där nöden var som störst och byggde ett rykte av pålitlighet. Före utgången av 1853 tjänstgjorde han som vikarierande veterinär, och den 18 juni 1854 antogs han av sockenstämman som fast veterinärläkare med 350 riksdaler i årslön. Ett livsverk tog sin början.
Två decennier senare stod Felix på höjden av sin bana. Drömmen om ett hem vid vattnet fanns kvar – ett hem som också kunde vara arbetsplats och samlingspunkt. Hösten 1873 stod han på en stenig, snårig udde vid Möckeln och såg något som andra missade: framtid.
Den 28 september 1873 köpte han två tomter som band ihop området från Grönfeltsgatan och Hertig Carls Allé ner till sjön. Uppe vid vägen lät han resa boningshuset som ännu står kvar (Skogsbo). Till vänster på bilden. Närmare vattnet växte den kvadratiska Sjöbyggningen fram – två timrade våningar ovanpå en grund av sinnersten. Stigar anlades, fruktträd planterades och en brygga sköt ut i vattnet.
Platsen fick snart sitt namn efter honom – Grönfeltsudden – och blev en fond för stadens vardag och fest. Härifrån såg Felix ut över Möckeln om kvällarna, ofta med en pipa i handen och tankarna hos hemlandet han tvingats lämna men aldrig glömde.
Under 1880-talet förvandlades udden. En segelbåtshamn och ett litet badhus lockade sommarens gäster; människor samlades i Sjöbyggningen för musik, samtal och planering. Taxeringslängderna berättar om en plats i rörelse: 1882 skattade Felix för tre hus, 1883 för fyra. De två hyreskaserner som senare blev vandrarhem, och idag hotell, gav både inkomst och liv åt udden.
Kring 1892 stod villan som folket kallade ”Herrgår’n” färdig – med verandor, snickarglädje och utsikt mot vattnet. Där tog Felix emot gäster, kollegor och stadens främsta – och troligtvis även Alfred Nobel, som just då hade slagit sig ner i trakten med sina Orlov hästar, Dorogoj och Sorvanet. Det finns ingen direkt dokumentation eller uttryckligt skriftligt bevis i historiska källor på att Felix Grönfeldt specifikt skötte om Alfred Nobels hästar. Däremot står det att Felix var en mycket anlitad veterinär och att Alfred Nobel lär ha besökt Grönfeltsgården vid flera tillfällen under sin tid i Karlskoga, och att Grönfeltsgården var en samlingspunkt för traktens viktiga personer. I tider då Bofors och järnvägen förändrade Karlskoga, blev Grönfeltsgården en plats där arbete och kultur delade samma bord.
Vintervinden drog genom Karlskoga när budet kom att Felix Grönfeldt gått bort år 1901. Han lämnade efter sig mer än byggnader: ett sätt att se på människan, naturen och arbetet som hörde samman. Hans gärning fortsatte att forma udden även efter hans tid.
1903 upprättades tomtdelningskartan som lade grunden för framtida försäljningar. 1907 följde större överlåtelser av såväl Skogsbo som tomtmark. Änkan bodde kvar och dog 1917, då hon hängde sig i spiselkransen, och året därpå övergick Grönfeltsudden till Bofors. Under 1900-talet förblev platsen ett nav för möten, rekreation och berättelser – och när man går längs vattnet i dag, bär vinden över Möckeln fortfarande ekon av hans verk.
I början av 1900-talet tog Felix Grönfeldts son Gustaf vid där fadern lämnat. Han hade vuxit upp på Grönfeltsgården, omgiven av medicinflaskor, veterinärinstrument och berättelser om vetenskapens framsteg. Hans barndomshem hade varit en plats där nyfikenhet och omsorg gick hand i hand — och där grunden till en livslång fascination för läkekonst lades.
Efter sin utbildning till farmaceut öppnade Gustaf ett eget apotek, Apoteket Elgen fanns på Karlavägen/Engelbrektsgatan på Östermalm i Stockholm. Det blev snabbt en mötesplats för tidens unga forskare, läkare och kemister. År 1911 tog han ett djärvt steg och grundade Pharmacia — ett litet laboratorieföretag som skulle komma att förändra den svenska läkemedelshistorien. Under hans ledning började företaget framställa rena preparat, salvor och tinkturer med en precision som tidigare saknats i landet.
I en tid när vetenskapen ännu bar spår av hantverk och intuition stod Gustaf Grönfeldt för något nytt — en tro på forskningens exakthet och industrins möjligheter. Hans namn kom, liksom faderns, att bli förknippat med skaparlust och mod. Från Grönfeltsgårdens enkla laboratorium till Pharmacias moderna fabriker löpte en röd tråd: viljan att hela och förbättra.
Gamla fotografier från gården och människorna som format platsen.
